Se om du känner igen dig i min historia:
Ta en vanlig måndag.
Innan solen hunnit gå upp väcks jag av motorsågsalarmet klockan 06.05.
Släpade mig upp ur sängen till badrummet.
Duschade, sket, rakade mig och klädde på mig i någon oattraktiv T-shirt.
Sen slafsade i mig en macka och slängde i mig en kopp kaffe innan jag rusade till bussen.
Där trängdes jag bland andra trötta människor med illaluktande andedräkt i 22 minuter samtidigt som jag försökte glömma bort mitt liv med någon podcast som snackade om samma sak om och om och om igen.
Direkt jag stämplade in gick jag och hämtade en kopp bränt kaffe, sa hej till medarbetare som jag inte gillade och satte mig framför datorn.
Tillslut kom min chef in med sitt bakåtslickade hår och tighta Ralp-Lauren tröja för att visa upp sin muskulösa kropp och skröt om alla tjejerna han legat med över helgen och påminde mig om hur han måste ha dom där försäljningsrapporterna på sitt skrivbord innan lunch. (Som att han inte stoppar mig från att göra klart den skiten genom att få mig att låtsasskratta till hans luftknull av skrivmaskinen för att ge dig en obekväm visuell bild över hans sexhelg.)
Nu, din chef är (eller var) kanske inte lika sliskig som min. Men finns säkert något dom gör för att ödsla din tid och mörda din själ också.
Lunchen var bokstavligen talat min frizon.
Tid att scrolla på telefonen, kolla YouTube och fantisera om ett liv utanför fängelset av dom fyra väggarna.
Sen hade jag ”bara” 4 timmar kvar innan det var dags för runda två av att trängas på samma buss med samma människor och lyssna på samma podcast prata om samma sak.
Deja vu.
Jag kom hem och var för trött för att orka göra något. Så jag värmde upp någon Findus färdigmat i micron och kraschade i soffan framför ett evigt programzappande samtidigt som jag scrollade på telefonen.
Sen somnade jag, dödstrött.
Bara för att vakna upp till motorsågsalarmet och göra samma sak dagen efter.
Yay!
Det här pågick i flera år.
Tills jag…
Fick sparken!
HA!
Ironin, huh.
Du ger upp så jävla mycket för ingenting… och får sen höra ”ta det inte personligt, men…”
Jo, tjena.
Men du behöver inte tycka synd om mig.
Min historia har ett lyckligt slut.
För det var just DET ögonblicket som kom att förändra hela mitt finansiella liv.
Du har säkert hört den här delen av min historia redan.
Men under min mörkaste tid tänkte jag ofta:
”Är det här verkligen allt? Är det här allt livet handlar om?”
Som liten hade jag så jääkla många drömmar, mål och ambitioner. Du vet, jag skulle bli brandman, stridspilot och statsminister på samma gång. Jag skulle resa runt världen och hjälpa folk i nöd.
Men sen blir du äldre och… ja… det är som att någon sätter ett lock för allt sånt. Du ska helt plötsligt bli, ehm, “vanlig”. Som alla andra.
Men vet du?
Livet är så mycket mer.
Så jag beslutade mig för att inte längre gå tillbaka till ett vanligt jobb. Att inte längre vara beroende av någon annan för min inkomst.
Och aldrig mer leva det torra, tråkiga och totalt oinspirerande livet.
Jag ville mer.
Och för att göra en lång historia kort:
Efter mycket om och men hittade jag tillslut ett sätt bort från allt det.
Jag upptäckte vad jag nu blivit känd för, något jag kallar för ”Vänskapsstrategin”. Och som du säkert känner till vid det här laget.
Att säga att mitt liv förvandlats till en dröm vore nästan för milt.
För jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig det här…
Skulle du förstå hur jag lever idag skulle du aldrig tro det.
Det låter för bra för att vara sant.
Som taget ur en saga.
Men det är de inte.
Och vet du en sak?
Dom allra godaste, bästa nyheterna är att det inte bara är reserverat för mig.
För om jag kan göra det…
Någon som inte hade några som helst förkunskaper och som knappt vet hur man kokar pasta…
Då kan du också göra det.
Allt som krävs?
Att du kan följa ett par enkla steg-för-steg instruktioner.
Studsa över hit så avslöjar jag allt du behöver veta
Alex”hejdå chefen”InkomstZero