När jag var liten brukade jag och pappa alltid fiska i vår stuga.

Mest efter gädda... men ibland råkade en aborre eller två hitta nappa på mitt drag.

I alla fall...

Jag kommer ihåg en kväll lite extra.

Det var en varm sommarkväll. Himlen var klarblå och sjön alldles spegelblank när klockan precis passerat 18.

"Ojoj, nu bara väntar fiskarna på att få hugga" sa pappa exalterat när vi stod på bryggan och jag tog på mig min flytväst (den var orange).

Vi hoppade in i vår vita träbåt, pappa satte sig i mitten och började ro.

När vi kommit fram till vårt lilla "favvoställe" la pappa årorna i båten...

Vi låg där i lugn och ro...

Kastade ut våra drag så man hörde dom sila genom vinden...

*PLOOOOPPPP*

hördes det när draget bröt vattnets ytkant...

Vi var säkert ute i 2 timmar...

Och gäddarna var verkligen på hugget den här kvällen!

"Nu har jag en!" "Nu har jag en" "Nu har jag en".

Det var som att vi turades om att säga det där...

Gädda efter gädda...

Helt otroligt.

Vi kunde inte göra annat än att bara sitta där och nästan skratta över hur mycket det högg.

(Fast vi kastade alltid tillbaka dom i sjön)

Tillslut kände vi oss nöjda så vi rodde tillbaka.

När vi kom i land så stod mamma där på gräsmattan och mötte min unga, exalterade blick.

(var väl kanske 10 år vid det här laget)

"Hur gick det?" frågade hon med ett leende.

"Åh, jag fick massssa gäddor. Och pappa också" sa jag överförjust.

Och jag kommer verkligen ihåg hennes blick. Hur den verkligen sken upp. Hur lycklig och glad hon såg ut för min skull. Det var inget fake eller något "låtsas" med det överhuvudtaget.

Hon var genuint lycklig av att se sin son så himla exalterad och glad.

(gaah... jag blir alldeles varm och kärleksfull nu när jag tänke tillbaka på det nu)

"Kom, ni måste vara hungriga. Jag har gjort er några mackor" sa hon och ussshade oss mot plastbordet i uterummet som hon hade täckt med en blåvit-randig duk och som tittade ut över den spegelblanka sjön.

Där... på bordet... stod 2 st limpmackor med leverpastej, saltgurka och ett glas mjölk.

Mmm mmm mmmm

Gaaah... jag kommer fortfarande ihåg hur gottttt det smakade... och hur hungrig jag var.

Det är en kväll och en upplevelse jag aldrig kommer glömma.

Nu, det kanske inte låter som något speciellt, storslaget eller spektakulärt.

Men det är också vad jag vill ha sagt idag till dig.

Ditt liv behöver inte vara det.

Det behöver inte vara fyllt av massa storslagna äventyr.

Ibland är det dom små sakerna som du och jag kommer bära med oss resten av våra liv.

Därför vänder jag mig nu till dig.

Och snälla, var ärlig nu. För din egen skull.

Fråga:

Har du möjligheten att leva det liv DU vill leva?

Har du möjligheten att göra det du vill göra med dom du älskar?

Har du möjligheten att skapa sånna här små ögonblick närhelst du känner för det?

Eller finns det kanske saker du skulle vilja göra som du kanske inte kan (eller har råd) att göra?

Jag säger inte att jag har alla svaren...

Men dom små ögonblicken...

Sakerna som gör livet värt att leva...

Dom vill jag föreslå INTE sker på ett jobb du hatar eller med ett liv du känner inte är som du vill.

Så kan jag föreslå en annan sak?

Här och nu...

Besluta dig för att leva livet på dina villkor.

Och besluta dig för att försöka skapa fler sånna här små ögonblick du (och dom du älskar) kommer komma ihåg resten av livet.

Vad säger du?

Låter det OK med dig?

- Alex "värdesätter dom små ögonblicken" InkomstZero

P.S. Jag älskar verkligen mina föräldrar.

Jag hade tur. Väldigt tur.

Dom har hjälpt mig så mycket under mitt liv.

Därför känns det extra värdefullt (och viktigt) att nu kunna ge tillbaka.

Dom behöver inte längre oroa sig eller stressa över pengar.

Det här är en av bonusarna med att bygga sånna här små kampanjer och ta det du och jag gör på fullaste allvar.

Vi kan - som ett resultat - påverka liven för dom vi älskar.

Det känns t.ex. helt fantastiskt att nu kunna ge mina föräldrar allt dom behöver för att få en bekymmersfri, stressfri och avkopplande pension. 

Underskatta ALDRIG det du gör här på insidan av InkomstZero. Aldrig!